182 dagar
Sex fina månader med honom. Han. Han som jag vaknar bredvid nästan varje morgon. Han som då tittar på mig med sina trötta men ack så fina ögon. Han kysser mig "godmorgon" och då har dagen startat på det absolut bästa sätt. Ingen har tidigare tittat på mig på det sättet han tittar på mig. Och det känns så speciellt. Mina ord kan inte förklara hur mycket han betyder för mig. Och det känns bara så sjukt att höra ihop med någon. Att andas någon. Det är den mest mäktiga känslan jag har upplevt. Jag är så vansinnigt kär. Kär i honom, i kärleken och allt vad detta innebär när jag är med honom. Och jag får den här känslan, att det är såhär det känns när det är på riktigt och det gör mig ingenting annat än så jävla lycklig.
